I vården vill vi göra gott. Men när vi börjar förhandla om åtgärder som saknar medicinsk indikation – till exempel ”en kort sjukskrivning för att lugna situationen” – förskjuts ansvaret från vården till patienten.

Det är som om en patient skulle be om Tramadol för att någon bekant sagt att det hjälpt – och läkaren, trots att indikationen saknas, skriver ut ”lite grann” för att undvika konflikt.

Idag accepterar vi inte det när det gäller beroendeframkallande läkemedel.
Ändå händer det regelbundet när det gäller sjukskrivning.

När vi börjar förhandla om vårdens åtgärder, sänder vi budskapet att medicinska beslut är förhandlingsbara – och att det är patientens argument, snarare än vårdens bedömning, som avgör.

Konsekvensen blir att patienten lämnas att själv avgöra vad som är rätt väg – ofta i ett läge präglat av oro, smärta eller stress.
Det skapar förvirring, osäkerhet och passivitet, snarare än trygghet, tillit och riktning.

En professionell allians handlar inte om att säga ja – utan om att stå kvar i den medicinska bedömningen, förklara varför, och samtidigt erbjuda andra vägar framåt.

Det är så vi hjälper människor att återta kontrollen – inte genom eftergivenhet, utan genom tydlighet och ansvar.

💭 Hur gör du för att stå kvar i din bedömning – även när patientens förväntningar pekar i en annan riktning?