Förväntningar påverkar hur människor tolkar besvär, risker, krav och möjligheter. De påverkar också vad vi gör.
En patient som förväntar sig att aktivitet ska leda till försämring kan börja undvika sådant som tidigare varit möjligt. Den som har låg tilltro till sin egen förmåga kan uppleva ett möjligt rehabiliteringssteg som alltför svårt eller riskfyllt.
I rehabiliteringsarbetet behöver vi därför förstå vad patienten förväntar sig ska hända och vilken tilltro personen har till sin förmåga. Detta behöver hållas isär från den professionella bedömningen av faktisk funktion och förmåga.
Tre frågor – tre olika saker
Förväntan – Vad tror personen kommer att hända?
Tilltro – Hur säker är personen på att kunna genomföra den konkreta aktiviteten under de aktuella förutsättningarna?
Förmåga – Vad visar den samlade informationen om personens funktion i relation till aktivitetens krav?
Förväntningar påverkar vad vi gör
Förväntningar formas av tidigare erfarenheter, information, relationer och sammanhang.
En patient som tidigare har gjort ett svårt försök att återgå i arbete kan börja förvänta sig att även nästa försök kommer att misslyckas. En person som har fått höra att stress är farligt kan börja tolka kroppslig aktivering som ett tecken på att aktivitet bör avbrytas.
En längre sjukskrivning kan också påverka förväntningarna. När arbete eller aktivitet under lång tid har beskrivits som något personen inte klarar kan nästa steg efter hand uppfattas som alltmer riskfyllt eller avlägset.
Förväntningar är därför kliniskt relevanta påverkansfaktorer. De visar samtidigt inte vilken förmåga personen faktiskt har. Att patienten, vårdpersonal eller andra aktörer förväntar sig att något inte kommer att fungera avgör inte i sig om det finns en funktionsnedsättning eller aktivitetsbegränsning. Vi behöver undersöka vad förväntningen bygger på och hur den förhåller sig till aktuell funktion.
För att bli användbar i rehabiliteringen behöver förväntningen konkretiseras.
För den som arbetar med KBT är logiken välbekant. I ett beteendeexperiment görs en tanke eller förväntan till en konkret förutsägelse som kan prövas mot vad som faktiskt händer. Samma princip är användbar i rehabiliteringsarbetet.
Fråga exempelvis:
När du ska [göra den konkreta aktiviteten], vad tror du kommer att hända?
Vad skulle vi kunna se eller märka efteråt som visar om den förväntningen stämde?
Då går samtalet från en allmän upplevelse som ”det kommer inte att gå” till en förutsägelse som senare kan jämföras med vad som faktiskt händer.
Ibland behöver vi också förstå vad olika utfall betyder för patienten:
Vad tror du händer om det går bättre än du förväntar dig?
Vad tror du händer om det går sämre?
Exempel: Vad förväntar sig patienten?
En patient har varit sjukskriven för depression och ska pröva att återgå till arbetet två timmar om dagen.
Patienten säger:
”Jag vet att det kommer att krascha. Jag kommer att bli helt slut och inte fungera på flera dagar.”
Samtidigt finns aktuell information som talar för att patienten klarar vardagsaktiviteter, kortare sociala sammanhang och uppgifter som kräver viss koncentration.
När förväntningen konkretiseras beskriver patienten att hen efter arbetet kommer att behöva lägga sig direkt, inte kunna laga middag och fortfarande ha svårt att komma upp nästa morgon.
Det finns nu något konkret att följa upp.
När patienten också får frågan vad som skulle hända om försöket går bättre än väntat framkommer en annan oro:
”Då kommer ni säkert kräva att jag går upp i tid direkt.”
Patienten förväntar sig alltså både att aktiviteten ska leda till försämring och att ett positivt utfall kan få oönskade konsekvenser
Tilltro till den egna förmågan
Tilltro handlar om hur möjligt en person upplever att det är att genomföra en viss handling i en viss situation.
Låg tilltro kan påverka vilka situationer personen går in i, hur mycket ansträngning som mobiliseras, hur länge personen fortsätter när något blir svårt och hur motgångar tolkas.
Ett obehag kan uppfattas som ett tecken på att aktiviteten är för svår. Ett bakslag kan stärka förväntningen att nästa försök också kommer att misslyckas. Undvikande minskar samtidigt möjligheten att få nya erfarenheter av vad personen faktiskt kan göra.
Patientens upplevelse av vad hen tror sig klara ger därför viktig information om tilltro, förväntningar och andra psykologiska faktorer som påverkar rehabiliteringen. Den visar inte i sig vilken förmåga personen har.
När patientens tilltro ligger betydligt lägre än vad den professionella bedömningen talar för kan just den skillnaden bli ett viktigt fokus för rehabiliteringen.
Skapa riktning och rörelse
Krav och stöd – i den ordningen. Ett konkret krav ger rehabiliteringen riktning. Därefter undersöker vi vad som hindrar patienten från att möta kravet och vilket stöd som kan göra nästa steg hanterbart.
- Vilket krav eller nästa steg behöver vården tydliggöra för att skapa rörelse?
- Vad hindrar patienten från att möta det?
- Vilket stöd, vilken behandling eller anpassning behövs för att patienten ska kunna möta kravet?
- Vad behöver prövas för att vi ska få veta mer?
Vården behöver ibland själv bidra till att göra nästa steg tydligt. Om låg tilltro, rädsla eller undvikande är en del av det som hindrar rörelse kan rehabiliteringen stanna om planeringen enbart utgår från vad patienten för stunden upplever sig redo att göra.
Ett identifierat hinder leder inte automatiskt till att kravet behöver tas bort. Hindret kan ibland mötas genom behandling, stöd, träning eller anpassning.
I andra situationer visar den professionella bedömningen att kravet för närvarande ligger över personens förmåga. Då kan nivå, tidpunkt eller förutsättningar behöva förändras.
Erfarenheter kan förändra tilltro
Tilltro förändras framför allt genom erfarenheter av att faktiskt göra något.
När den professionella bedömningen talar för att en person kan klara mer än hen själv tror kan rehabiliteringen skapa möjlighet att undersöka den skillnaden i praktiken.
Nästa steg behöver vara tillräckligt utmanande för att skapa ny erfarenhet och tillräckligt hanterbart för att kunna genomföras.
En erfarenhet kan exempelvis bli:
- Jag trodde inte att jag skulle klara det – men det gick.
- Det blev svårt, men jag kunde fortsätta.
- Jag klarade delar av det och nu vet vi vad som behöver förändras.
- Det fungerade inte under de här förutsättningarna – nu vet vi mer om vad som hindrade.
Det centrala är att förväntningen före aktiviteten jämförs med vad som faktiskt hände och används för att planera nästa steg.
Vi behöver samtidigt förstå vad patienten tror att olika utfall kommer att leda till. Förväntningar kan exempelvis vara:
”Om jag inte klarar det kommer de att förstå att jag behöver vara sjukskriven.”
”Om det går bra kommer ingen längre att förstå hur dåligt jag mår.”
Sådana förväntningar kan påverka hur personen går in i aktiviteten, vilka signaler som uppmärksammas, när aktiviteten avbryts och hur utfallet tolkas.
Vårdens förväntningar spelar också roll
Förväntningar finns också hos professionella.
Om vården tidigt utgår från att patienten är för skör för aktivitet kan kravnivån sänkas innan förmågan har prövats. Om en viss diagnos förutsätts innebära en viss funktionsnivå kan diagnosen börja styra mer än den fortlöpande individuella bedömningen.
En tidigare högre funktionsnivå kan ge vägledning om vad rehabiliteringen kan riktas mot, men behöver sättas i relation till patientens aktuella tillstånd och förutsättningar.
Föreställningar kan också bli gemensamma inom ett team eller mellan flera aktörer. Om en bild av att en person inte kan arbeta, studera eller delta i aktivitet får leva kvar länge kan den börja styra planeringen trots att den aktuella förmågan är oklar och behöver prövas.
Öva → Tilltro: vad tror patienten är möjligt?
Fördjupa → Förväntningar och Tilltro, krav och resurser i extramaterialet till Förväntningarnas psykologi.
Fortsätt → Rehabiliteringsfokus i behandlingen
