Att fördjupa förståelsen för centrala beteendemedicinska mekanismer – särskilt undvikande och tilltro till egen förmåga – och hur dessa påverkar funktion, återgång i arbete och beslut om sjukskrivning.
🔹 1. Inlärning – varför vi gör som vi gör
Människor styrs mer av konsekvenser än av insikt.
Vi upphör med sådant som ger obehag och fortsätter med sådant som ger lättnad – även om lättnaden är kortvarig och långsiktigt skadlig.
Det betyder att:
-
det som minskar oro nu riskerar att förstärka oro sen
-
det som minskar belastning nu riskerar att minska funktion sen
-
beteenden kan förstärkas av vårdens råd, antaganden eller tonfall
LESS bygger på förståelsen att människor inte behöver mer motivation – de behöver hjälp att bryta inlärda mönster som inte leder dit de vill.
🔹 2. Undvikande – den starkaste och mest missförstådda mekanismen
Undvikande är en kortsiktig lösning som ofta blir ett långsiktigt problem.
Vid stress, smärta och oro upplevs undvikande som det enda rimliga alternativet:
man stannar hemma, avstår från aktiviteter, drar sig undan arbete, relationer eller fysisk rörelse.
Problemet är att undvikande:
-
minskar exponering för det som är svårt
-
förstärker hjärnans hotreaktioner
-
skapar misstro mot den egna förmågan
-
leder till aktivitetsminskning
-
ökar passivitet och isolering
-
förstärks av sjukskrivning om den ges i fel skede
Det är därför sjukskrivning måste användas som en del av behandling – inte som ett undvikande av belastning i sig.
LESS strävar efter att inte förstärka undvikande, utan visa en tydlig och hanterbar väg framåt.
🔹 3. Exponering – att stanna kvar i det som är svårt
Exponering betyder inte “att utsätta patienten för jobbiga saker”.
Det handlar om att stötta patienten i att närma sig det viktiga i små, rimliga steg.
Exponering i LESS kan innebära:
-
att gå tillbaka till arbetet i liten omfattning
-
att delta i ett arbetsplatssamtal
-
att närma sig ett samtal man undviker
-
att pröva en aktivitet som man slutat med p.g.a. oro
-
att stanna kvar i obehag utan att dra förhastade slutsatser
Vi arbetar med exponering genom:
-
normalisering
-
begripliggörande
-
tydlig riktning
-
stöd i små steg
-
tät uppföljning
Exponering stärker både funktion och självförtroende.
🔹 4. Self-efficacy – nyckeln till återgång i arbete
Self-efficacy är tron på att man klarar av det man behöver göra.
Den är en av de starkaste prediktorerna för återgång i arbete – starkare än diagnos, symtomgrad eller behandlingstyp.
Patienter med låg self-efficacy tenderar att:
-
undvika
-
överskatta risker
-
underskatta sina förmågor
-
feltolka kroppens signaler
-
bli beroende av vårdens trygghet
-
tappa riktning utan tydligt stöd
I LESS arbetar vi aktivt för att stärka self-efficacy genom:
-
tydliga och hanterbara steg
-
strukturerad återkoppling
-
normalisering av reaktioner
-
fokus på vad som fungerar
-
aktivitet och delaktighet
-
arbetsfokuserat samtal
🔹 Kort reflektion
Vilka av dina ordval eller förklaringar tenderar att öka patientens self-efficacy – och vilka riskerar att minska den?