Fördjupad diskussion om fallen Ali och Emma
c. Ali, 32, arbetar inom lager. Efter en konflikt på arbetsplatsen känner han sig utmattad och har svårt att gå till jobbet. Han har inga medicinska symtom som talar för sjukdom, men anger att han ”inte klarar av att gå dit just nu”.
f. Emma, 44, jobbar inom hemtjänsten. Efter en konflikt med en kollega har hon börjat stanna hemma. Hon beskriver ingen tydlig psykisk eller somatisk sjukdom men stark ovilja att gå till jobbet: ”Jag klarar det inte”. Hemma fungerar hon bra – tar hand om barnen, tränar och socialiserar.
___________________________________________________________________
Bedöms som kategori 2 – Ingen sjukdom, nedsatt arbetsförmåga
✔ Ingen sjukdom (D-nej)
Att det saknas diagnos innebär att sjukskrivning inte är tillämpbart men både Ali och Emma upplever en nedsatt arbetsförmåga.
🤔 Hur resonerar du kring ”nedsatt arbetsförmåga” på grund av andra än medicinska orsaker:
- vill inte gå till jobbet
- bristande self-efficacy
- Är det defacto en nedsatt arbetsförmåga eller inte?
- Vem äger tolkningsföreträde när dörren till sjukskrivning väl är stängd?
___________________________________________________________________
Frågorna behöver inte besvaras, det finns inget enkelt svar. Det är viktigt att ibland reflektera över komplexiteten i delar av bedömningsarbetet och lika viktigt att kunna släppa det och ha en struktur för bedömning, beslut och riktning.
Det är också viktigt att inte fastna i argumentation för det ena eller andra i patientmötet. Det är alltid en risk när patienten har ett naturligt incitament att försöka övertyga dig.
Här behöver vi strategier för att validera patientens rädslor men samtidigt skapa en salutogen riktning.
🚪➡️ Den viktiga frågan är därför: hur hjälper jag patienten vidare och framåt?